Ibland blir jag väldigt frustrerad på mig själv, att jag kan vara en sån fegis.
I tonåren så älskade jag filmen 10 orsaker att hata dig med Heath Ledger i huvudrollen.
Jag var sjuk minns jag och jag såg filmen 3-4 gånger under en och samma dag. Och när jag lärde mig spela gitarr så lärde jag mig sången Your Winter med Sister Hazel som spelas i filmen.
Sen ville jag vara som Kat. Oberoende av allt vad andra tyckte och tänkte. Jag ville bara göra allt utifrån mig och inte hur andra ville.
Men ändå så... Jag tror inte på slumpen eller ödet. Jag tror på Gud. Och för någon vecka sen berättade jag om en helt otrolig händelse och jag hade läge att tala om att jag inte tror att det var någon slump eller ödet utan att jag tror på att det var för att så många bad och Gud gjorde något. Istället lät jag det vara osagt för jag brydde mig mer om att de kanske skulle tycka det var konstigt. Men jag tror på en evighet efter det här och då spelar det ingen roll vad dagens känslor säger.
Och därmed svek jag min tonårs Kat. För den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar