Jag tycker om bröllop. Nyfikenheten över brudens klänning, hår, ingångsmusik, ja allt det där ytliga som är så spännande att veta, eftersom det är så hemligt, till den stora dagen kommer. Och när det kommer så är det så fint, oavsett vad.
Vi var på bröllop i helgen. Johanna Söderberg; Vi blev fru, men inte Hellströms. Ganska fånigt för många men ack så fina ord för mig. Musiken "förde oss samma". Eller ja, egentligen med familjen Söderberg men det räknas inte. Och Hellström har följt oss sen dess. Det är fint när jag tänker på det.
Men i alla fall, bröllop. På brudparets inbjudningskort stod texten Vi tror på mer än ingenting. Det är så bra!
För bröllop är ju inte bara en fest, en ring, en klänning, en makeup eller kyssar så fort någon plingar i glasen.
Det är ett heligt förbund. Man ingår ett förbund med sin partner. Att dela allt i både med- och motgång. Men det är också ett förbund med Gud.
Något som jag ibland glömmer bort då jag mest fokuserar på det ytliga. Men för mig som kristen så tror jag att Gud kan vara med och hjälpa när vi kommer till motgångarna i äktenskapet. Det gäller bara att hålla sig nära honom och vara ärlig mot både ens make/maka och dela det tillsammans med Gud.
Sen har jag lärt mig att inte jämföra vem som gör mest i hemmet eller vem som är mest kärleksfull. För jag kommer oftast fram till att det är jag, fast jag vet att det inte stämmer. Istället måste jag se förbi det och försöka älska såsom Gud älskar.
Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.
Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre och störst av dem är kärleken.
1 Kor 13:4-7
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar